ninadahlman

Ibland måste jag fråga mig själv om jag har förstått vad det är jag ger mig in på. Jag lämnar mitt hem, min familj, mina vänner för en stad jag inte ens varit i. Jag har aldrig ens rest utanför Europa och nu har jag fått för mig att jag ska bosätta mig på andra sidan jorden. Det är både en svindlande och en utmanande tanke, men jag kan inte riktigt ta den till mig.

I en essä om Shanghai i DN (tänk vad man saknar morgontidning när man inte har en!) skriver Amanda Lagerkvist om det som kännetecknar Shanghar: kontrasterna mellan det nya och det gamla. Än viktigare är hennes kritik mot hur omvärlden fortfarande ser på Kina, att vi på något sätt lyckas respektera och ibland till och med hylla en diktatur.

Bilden av det mystiska Kina, med Shanghai i spetsen, lever fortfarande kvar i våra medvetanden. Jag inbillar mig att jag är medveten om världen omkring mig, men trots det lockas jag fortfarande av Kinas mystik, jag har alltid velat åka till Shanghai, men jag har ingen aning om varför. Det kommer bli den verkliga utmaningen, att försöka upptäcka vardagen i Shanghai och att själv kunna se och diskutera hela Kinas vardag, det historiska, det teknologiska, det kommunistiska, det kulturella. Jag tror att vi kommer ifrågasätta mycket och det skrämmer mig.