ninadahlman

Helgen har varit fullspäckad av diverse! Efter en hård vecka i skolan beslutade vi oss för att ta det lite lugnt och plugga ikapp oss på tecken, då vi hade läxförhör idag (som faktiskt gick ganska så hyfsat). Fredagskvällen höll vi oss hemma och youtube:ade en massa 80- och 90-talsmusik, framförallt svensk. Eller vad sägs om Lili och Sussie, Anki Bagger och Troll? Ni minns väl? Youtube är halt fantastiskt, allt finns där!

Min SöderS-kompis Therese var på genomresa med sin familj, så vi passade på att umgås lite på lördagen. Det var så himla kul att få visa upp vardagen för Therese och hennes bror! Vi tog dem till en av våra favvorestauranger, visade upp vår lägenhet och sen mötte vi upp hela familjen för ett par drinkar i stan. En perfekt kväll! Det är skönt att prata om att bo utomlands med någon som förstår precis hur det är, att man känner sig euforisk och vilsen på en och samma gång.

Plugghelgen gick faktiskt riktigt bra, sett till hur många timmar jag satt med böckerna. Tyvärr så kändes det inte lika bra i går kväll när jag insåg att väldigt få tecken faktiskt hade fastnat. Det börjar bli riktigt mycket nu, vi har ofta olika tecken i speaking och reading att hålla reda på. Samtidigt bli tecknen fler och mer komplicerade, det går inte längre att hänga upp dem på något, så som jag gjorde den första veckan i skolan. Det blir lite nedslående när det känns så svårt och mycket på en gång. För att muntra upp mig tänker jag på att jag har så mycket bättre koll på läget än vissa klasskompisar...dessutom vet jag att jag samtidigt gör framsteg!

Senaste språkliga genombrotten: jag kunde göra mig förstådd för två taxichaufförer i lördags! Först kunde jag berätta att jag ville till korsningen Nanjing och Tongren (Renee, vår amerikanska klasskompis) har lärt oss säga korsning: lu kou=vägmun) Chauffören nickade och efter en stund frågade han om vi var fransmän, jag svarade att nej, vi är svenskar. Sen började han prata på ordentligt, men då hängde jag inte med längre. Gissa om Therese och Gustav garvade i baksätet... På vägen hem kunde jag säga min hemadress, första gången utan att använda min lilla lapp som jag alltid bär med mig. (Chauffören var för övrigt den roligaste ever, han sjöng högljut med i en kinesisk powerballad längs hela Yan'an Lu haha.) Jag är hur som helst mycket stolt över min insats, det går framåt, om än långsamt!