ninadahlman

Jag tog igår mitt första stapplande steg mot att bli en världsstjärna genom att medverka i en kinesisk storproduktion om den kända skådespelaren Mei Lanfang. Givetvis som statist, men ändå. Skämt åsido. Vi försöker vara så aktiva som möjligt nu under lovet eftersom vi helt plötsligt har så mycket fritid. Givetvis följde vi därför med några vänner när de frågade om vi ville vara statister för en dag. För besväret skulle vi dessutom få 400 kuai. En spännande, ny upplevelse tänkte vi!

Måndagen började väldigt tidigt...vi gick upp kvart i sex , åt en snabb frukost och skyndade oss ut på taxijakt. Vi skulle bli upphämtade av en buss vid Jing'an Tempel klockan 06:55. Klockan fem i sju stod vi där: Jag, Cajsa, Elin, Renee, Kiki, Kylie, Emma och ett par andra vilsna västelänningar. Ingen buss kom. Vi väntade och väntade och Kylie ringde och sms:ade vår agent som hela tiden sa att de sktrax skulle komma. Vid åtta blev vi upphämtade för att åka två tunnelbanehållplatser till Peoples Square och en stor teater. Vi var vi det här laget frusna, våta om fötterna och sura på att ha stått ute och väntat i en timme. Då kom räddningen.

Vi blev visade till två rader i teatersalongen och strax därpå kom en man som tog oss till klädkammaren. Vi skulle nämligen ha på oss 30-talskläder!! Jag var överförtjust och glömde snabbt mina kalla fötter! Jag blev snabbt iklädd ett tält med axelvaddar, men fick en fin hatt. Hatten kan ni se ovan, jag ville nästan ta med mig sen hem.

Här är vi alla på väg ut ur klädkammaren, Cajsa, Renee och jag:




Tyvärr lyckades vi missa hår och makeup, för alla andra kvinnor gick runt med flådiga håruppsättningar. Men jag var nöjd ändå, jag hade ju min hatt! Under hela dagen gick vårt uppdrag på att applådera, se hänförda ut, stå upp och applådera och se ännu mer hänförda ut. Det var väldigt intressant att se hur en filminspelning går till, mycket viktigt folk sprang runt för att se till att allt gick rätt till, fixade till killarnas flugor, puttade in väskor under stolarna och pudrade till de som satt längst fram.

Tyvärr så var projektledningen och samordningen inte den bästa. Vi fick lunch först framåt tretiden, vilket är extremt sent med tanke på vår tidiga morgon. Lunchen bestod av en jurdgubbsmjölk, frallor och en kycklingkorv. Och vi fick slåss för att få tag på den. Man bröt för lunch först efter att kineserna som satt längst bak i salongen med blonda peruker på sig, nästan gjorde uppror. I Kina är man väldigt noga med lunch, den serveras aldrig efter klockan tolv.

När lunchen var över filmades bara en scen till innan alla statister kunde åka hem. Trodde vi. Nu blev det ännu mera kaos när alla hundratals statister skulle av med kläder och hår och sen få betalt. Vi blev efter en halvtimme slussade till bussarna vi kom med där vi fick vänta två timmar (!!!!) på våra pengar. Och ingen information om vad som var på gång. Jag hatar att säga det (eftersom diviga västerlänningar som tror att de vet bättre, fast de bara egentligen är ouppfostrade och ointelligenta säger det hela tiden) men det är så typiskt Kina! Katastrofal och komplicerad administration! Vi höll igång 12 timmar, men var bara på inspelningeplatsen omkring 8 timmar...

Över lag en kul upplevelse som jag gärna skulle göra igen, men då kommer jag antingen gå vid lunch (det var ungeför då vi tröttnade) eller ta med mig en massa matsäck och tidningar.

Här är det bästa med gårdagen:
- jag fick ha hatt
- vi träffade många av våra vänner och bekanta på inspelningen
- jag har fått lära mig lite om Mei Lanfang
- filmkvällen jag och Cajsa hade på kvällen
- de kinesiska statisterna längst bak med blonda peruker på huvudet (obetalbart roligt!)
- få höra regiassistenterna säga zhunbei (prepare/förbereda) och saker som "everyone did really good, so we need to do it one more time"