Trafik och avsked
Här är en bild jag tog när jag var i Beijing i mars. Första gången jag var där i februari var det inte alls lika farligt.
Igår åt jag middag med några lindyhop-kompisar och Orchid som flyttade hit till Shanghai 2002 sa att den största förändringen hon upplevt under de här sex åren är just trafiken. Då var det bara taxibilar, bussar, mopeder och cyklar på gatorna, idag är det hela tiden fullt med bilar på gatorna.
Det blev också fler avsked igår, då jag sa hejdå till mina linsyhop-kompisar. Har fått tre stycken vänner där bara den senaste månaden. Ikenna kom tyvärr inte, men Yiting hade köpt ett par röda örhängen till mig, rart! Jag kommer sakna dem alla. Dessutom pratade jag med en tjej som ska flytta till Linköping i höst för att plugga! Kul. Jag lovade att hjälpa henne lite om hon behöver.
Ayi var hos oss och städade för sista gången idag, hon fick en liten extra slant och dessutom ärva en massa av våra prylar, typ kastrull och vintertäcken.
Det har varit en märklig vecka, massor med avsked, packning av saker och samtidigt har jag bara velat åka hem på en gång, ha det överstökat liksom. Imorrn kommer mäklaren med vår deposition och sen flyttar vi till ett hotell den sista natten. Nu är det verkligen bara två dagar kvar!
Fler OS-förberedelser: vill man vara fin....
Shanghai daily skriver om hur militären har kallats in för att rensa stränderna från sjögräs! Det är bra jobbat.
Det går för fort nu
Och det fortsätter
Jordbävning
Men lite läskigt är det att läsa rapporteringen. Innan vi gick ut för att äta midag igår rapporterades att 4 personer var döda, när vi kom hem från middagen var den siffran uppe i över 8500. Idag läser vi att det fortfarande är svårt att komma åt de värst drabbade delarna, i vissa områden befaras omkring 85% av byggnaderna vara skadade. Stackars människor. Som vanligt är det de fattiga som bor i fattiga områden i undermåliga hus som är värst drabbade. I Chengdu som är Sichuans huvudstad (ligger 10 mil från skalvet) har många människor sovit utomhus inatt.
Men som sagt, vi mår fint allihopa och har inte berörts alls av skalvet!
Söndag i Shanghai
Vår ayi är här och hon är så förtjust i oss. Hon är en raring! Jag har precis pratat tio minuter med hennes dotter på telefon, på engelska! Hon är 17 år och har pluggat engelska sen hon var 13. Trots det pratar hon riktigt bra! Det är kul att kunna hjälpa till lite, flickan blir så glad när hon får prata med oss. Hon bor inte här i Shanghai, utan som fallet ofta är här i Kina, bor hon kvar på landet med sina morföräldrar. Vi har lovat att skicka ett foto på oss tre till henne.
Eftermiddagen blir tillägnad hårda studier. Insåg igår att det bara är två veckor kvar till midterms! Hur kan tiden gå så fort! Det här går inte för sig, nu är det jag som går i ide och pluggar tecken.
Förresten är jag överlycklig att pappa kommer hit och hälsar på första veckan i juli!
Propaganda
Vi såg på kinesiska nyheterna igår, på den enda engelskspråkiga kanalen CCTV9 och de rapporterade mycket om Lhasa. Från början var vi ju förvånade över att de ens nämnde oroligheterna där, men insåg snabbt att de inte har något annat val. Nu har rapporteringarna urartat till rena propagandan!
Reportage på reportage handlade om skadade civila kineser och samma korta filmklipp på personer som kastar sten och välter bilar kablas ut. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det har hänt hemska saker i Lhasa de senaste veckorna och att civila har skadats i upploppen, men det finns inte bara en sida till händelseförloppet! Jag tror inte en sekund på att polisen inte har använt våld mot demonstranterna och det till en början var fredfulla demonstrationer.
Nu anklagar Kina resten av världen för att sprida lögner i syfte att skada Kina. I direktsänd tv inte bara anklagades utländsk media för att vara vinklad, man visade exempel på websidor från Usa och Tyskland och beskrev hur de ljög och vad de ljög om.
Jag har aldrig någonsin varit med om något liknande! Hur kan man anklaga utländsk media för att ljuga när man samtidigt inte släpper in utländska journalister i regionen? Nu får utländska journalister inte heller åka till bland annat provinserna Sichuan och Gansu. Samtidigt har de mage att säga att omvärlden stödjer den kinesiska staten i frågan. Det stämmer ju inte riktigt.
Jag är så upprörd att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Tror de allvarligt talat på att vi utlänningar som bor i Kina tror på det som sägs? Och tror reportrarna själva på det?
Lhasa
Vi ses om en liten vecka
Vi förbereder oss med ordentlig mat i eftermiddag och mackor att ha till tidig frukost imorgon bitti. Vi åker nattåget som tar nästan precis 8 timmar. Jag ska rapportera noga om det kinesiska tågsystemet senare! Men biljetterna gick på 500 kuai, och då har vi soft sleep-kupé med bara 4 bäddar.
Chun jie kuai le!
春节快乐！Gott nytt kinesiska nyår!
Inatt klockan tolv firar kineserna in det nya året, Råttans år. Antagligen kommer det smällas oändligt med smällare och raketer, det har sålts massor av röda dekorationer och smällare i vartenda gathörn. Vi förbereder oss med öronproppar och en stor tomatgryta som vi tar med till ett knytkalas vi ska på ikväll. Vi firar nyåret samtidigt som vi ska fira av vår kompis Kiki som lämnar Shanghai efter 2,5 år här. Vi känner henne inte så väl, men hon är väldigt nära vän med Renee.
Gott nytt år också till er alla där hemma! Klockan 17:00 svensk tid kan också ni fira in Råttans år! Vi ses på andra sidan.
Vad är ett liv värt?
Igår läste vi om dödsstraff i Shanghai Daily. Tydligen har en man i Liaoning, i nordöstra Kina, dömts till döden för bedrägeri. Bedrägeri! Enligt artikeln (läs hela här ) har mannen och omkring 15 av hans medarbetare inom ett stort företag under perioden 2002-2005 svindlat åt sig över 400 miljoner dollar.
Två saket är intressanta:
1. Hur kan man bli dömd till döden för ett sådant brott? Jag vet att det är väldigt mycket pengar, och enligt artikeln har ofantligt många människor blivit utblottade, en har tillochmed tagit livet av sig. Men hur omänskligt är det inte att ge mannen en dödsdom?
2. Hur kan/vågar Shanghai Daily, en av kinas största engelskspråkiga tidningar, skriva om det? Det mesta vi kan läsa om där är hur bra det går för Kina, hur ekonomin blomstrar och vilka framsteg som görs inom sporten. Att i en tidning som vänder sig mot utländska shanghaineser skriva om dödsstraff förvånar mig. Jag tycker det är bra, det visar väl något litet på en öppenhet kring dödsstraff-frågan, även om artikeln lyfter fram vilket hemskt brott det är mannen gjort sig skyldig till. Undrar om vi kommer få läsa mer om dödsstraff framöver?
Vill ni se en stjärna, se på mig
Jag tog igår mitt första stapplande steg mot att bli en världsstjärna genom att medverka i en kinesisk storproduktion om den kända skådespelaren Mei Lanfang. Givetvis som statist, men ändå. Skämt åsido. Vi försöker vara så aktiva som möjligt nu under lovet eftersom vi helt plötsligt har så mycket fritid. Givetvis följde vi därför med några vänner när de frågade om vi ville vara statister för en dag. För besväret skulle vi dessutom få 400 kuai. En spännande, ny upplevelse tänkte vi!
Måndagen började väldigt tidigt...vi gick upp kvart i sex , åt en snabb frukost och skyndade oss ut på taxijakt. Vi skulle bli upphämtade av en buss vid Jing'an Tempel klockan 06:55. Klockan fem i sju stod vi där: Jag, Cajsa, Elin, Renee, Kiki, Kylie, Emma och ett par andra vilsna västelänningar. Ingen buss kom. Vi väntade och väntade och Kylie ringde och sms:ade vår agent som hela tiden sa att de sktrax skulle komma. Vid åtta blev vi upphämtade för att åka två tunnelbanehållplatser till Peoples Square och en stor teater. Vi var vi det här laget frusna, våta om fötterna och sura på att ha stått ute och väntat i en timme. Då kom räddningen.
Vi blev visade till två rader i teatersalongen och strax därpå kom en man som tog oss till klädkammaren. Vi skulle nämligen ha på oss 30-talskläder!! Jag var överförtjust och glömde snabbt mina kalla fötter! Jag blev snabbt iklädd ett tält med axelvaddar, men fick en fin hatt. Hatten kan ni se ovan, jag ville nästan ta med mig sen hem.
Här är vi alla på väg ut ur klädkammaren, Cajsa, Renee och jag:
Tyvärr lyckades vi missa hår och makeup, för alla andra kvinnor gick runt med flådiga håruppsättningar. Men jag var nöjd ändå, jag hade ju min hatt! Under hela dagen gick vårt uppdrag på att applådera, se hänförda ut, stå upp och applådera och se ännu mer hänförda ut. Det var väldigt intressant att se hur en filminspelning går till, mycket viktigt folk sprang runt för att se till att allt gick rätt till, fixade till killarnas flugor, puttade in väskor under stolarna och pudrade till de som satt längst fram.
Tyvärr så var projektledningen och samordningen inte den bästa. Vi fick lunch först framåt tretiden, vilket är extremt sent med tanke på vår tidiga morgon. Lunchen bestod av en jurdgubbsmjölk, frallor och en kycklingkorv. Och vi fick slåss för att få tag på den. Man bröt för lunch först efter att kineserna som satt längst bak i salongen med blonda peruker på sig, nästan gjorde uppror. I Kina är man väldigt noga med lunch, den serveras aldrig efter klockan tolv.
När lunchen var över filmades bara en scen till innan alla statister kunde åka hem. Trodde vi. Nu blev det ännu mera kaos när alla hundratals statister skulle av med kläder och hår och sen få betalt. Vi blev efter en halvtimme slussade till bussarna vi kom med där vi fick vänta två timmar (!!!!) på våra pengar. Och ingen information om vad som var på gång. Jag hatar att säga det (eftersom diviga västerlänningar som tror att de vet bättre, fast de bara egentligen är ouppfostrade och ointelligenta säger det hela tiden) men det är så typiskt Kina! Katastrofal och komplicerad administration! Vi höll igång 12 timmar, men var bara på inspelningeplatsen omkring 8 timmar...
Över lag en kul upplevelse som jag gärna skulle göra igen, men då kommer jag antingen gå vid lunch (det var ungeför då vi tröttnade) eller ta med mig en massa matsäck och tidningar.
Här är det bästa med gårdagen:
- jag fick ha hatt
- vi träffade många av våra vänner och bekanta på inspelningen
- jag har fått lära mig lite om Mei Lanfang
- filmkvällen jag och Cajsa hade på kvällen
- de kinesiska statisterna längst bak med blonda peruker på huvudet (obetalbart roligt!)
- få höra regiassistenterna säga zhunbei (prepare/förbereda) och saker som "everyone did really good, so we need to do it one more time"
Om att vakta något
Här i Kina finns det inte något som inte är värt att vakta. Vakter och gatusopare är nog de yrken jag sett mest av sen jag kom hit. Och så städare, personal på restauranger och toavakter såklart. Här är några exempel på vakter vi ser varje dag:
- Vår portvakt, eller baoan som de kallas. Fyra personer turas om att vakta i vårt hus.
- Trafikvakter, som vaktar var och varannan korsning, trots att det finns rödlysen! De visslar i visselpipan när det är dags att stanna eller gå.
- Butiksvakter, både ute hos oss och inne i stan.
- Parkeringsvakter vid större parkeringar. De sitter ofta i små bås.
- Dagisvakter, det finns en jättegullig på vår gata som varje morgon hälsar barnen välkomna med världens gladaste min!
- Cykelvakter, som ställer i ordning cyklar i fina, raka rader.
Sociala problem?
Hur kan en officiell statlig rapport skriva så?
Om det här är kinesisk vinter ska jag nog klara mig
Så blev det höst
Väderomslaget kom hastigt och lustigt. I söndags kunde jag gå runt i bara en klänning utan ärm och det var precis lagom. Igår hade det blivit lite kyligare så en kofta åkte på. Idag var det kappa och halsduk som gällde. Hur gick detta till? Det har varit varmt här så länge att jag inte riktigt känner mig redo för höstkläder. Problemet här är också att det ofta är temperaturen innomhus som bråkar. Ute kan jag klä på mig lagom, men inne är det ofta ännu kallare/varmare. Isolerade fönster och element är inget som man använder här. När det blir ännu kallare kommer vi få dra igång AC:n igen.