ninadahlman

Jag har så många kloka vänner. En är på en egen resa, hon utvecklas och blir starkare och jag är stolt över att få ta del av hennes utveckling. En annan sa till mig i somras, när resfebern och separationsångesten var som störst, att resan hjälper till att förstå vart man hör hemma. Allt stämmer. Jag utvecklas, blir mer av den person jag vill vara, får nya idéer om livet och framtiden och känner mer och mer att hemma är hemma. Jag kan leva på olika platser och resa vill jag fortsätta med så länge jag lever. Men jag kommer alltid längta hem, till tryggheten efter äventyret. Det är en fantastiskt härlig tanke, att jag kan få ha båda!




Kom att tänka på en fin dikt av Karin Boye innan jag gick och la mig igår. Jag använde den väldigt mycket när jag gick i gymnasiet, på diktläsningar, dikttolkningar och som inspiration när vi skule måla utefter en text på bildlektionen. Den är vacker och får mig att vilja upptäcka nya äventyr.

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål -
vet, att här växlar natt och dag,
tung kväll och väldig soluppgång,
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång.

Jo, vi vet mer: en sömnlös natt
lyssnar vi tyst i hemlig skräck
in i vårt inre, till ett sorl
som av en underjordisk bäck
eller en snäckas svaga sus,
där ändå hela havet hörs,
och i vår bävan slutar vi
att fråga vilken väg vi förs.

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål,
men känner att vårt hjärta dras
oemotståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.

Solen skiner idag igen, det blir Zhongshan Park och sen köpa apelsiner till juicepressen.