So far, so good
Så, jag ska bli publicerad! Mina kompisar på kåren hemma i Stockholm har bett mig skriva en text om livet som student i Kina. Svårt...hur sammanfattar man ett liv här? Och vad skriver man, vad kan vara intressant för andra att läsa? (om nu någon läser Soda, det är väl lite si och så med den saken...) Här kommer i alla fall min originaltext.
--------------------------------
Vi kom till Shanghai i slutet av augusti, då luftfuktugheten är som högst och värmen tryckande. Det första intrycket jag fick var alla dofter. Eller snarare kombinationen av doft och stank. Fantastisk mat blandas med sopor, sojakokta ägg och parfymer. Shanghai är kontrasternas stad, flådiga höghus i glas och guld blandas med fallfärdiga små gränder. Precis allt är annorlunda från Stockholm. Kulturkrocken var ögonblicklig, precis som min förälskelse i staden.
Sedan jag flyttade hit har jag många gånger brottats med mig själv. Jag älskar Kina och jag kan stundtals hata Kina. Efter tre år med historia- och sociologistudier på Södertörn är det svårt att helt plötsligt plugga språk. Det är ett så annorlunda sätt att tänka. Ingen analys, inga diskussioner, bara fakta och utantillkunskaper rakt upp och ner. Framförallt inga politiska diskussioner. De fåtal gånger något politiskt ämne kommit upp i klassrummet har läraren diskret uppmanat att "den diskussionen kanske vi kan ta efter lektionen". Då är det bara att gilla läget.
Som student i Kina har man det materiellt väldigt gott ställt. Studiemedlet är högre än en genomsnittlig medelklasslön, ett faktum som kan vara svårt att inse. Jag och mina två rumskompisar delar på en stor trea, har en städerska (en ayi) en gång i veckan och lagar väldigt sällan mat hemma. Istället äter vi ute. Tillvaron här är väldigt bekymmerslös. Vi brukar skoja om våra låtsasliv här i Lala-land.
Många människor vi möter är otroligt hjälpsamma och trevliga. De är rara och blir glada så fort en utlänning kan den minsta kinesiska frasen. "Åh, du pratar väldigt bra kinesiska!" säger taxichaufförerna så fort jag kan berätta att jag är från Sverige (Ruidian). Många människor är också brutalt ärliga. När jag går in i en klädaffär får jag ofta höra att jag är för stor. Det är absolut ingen förolämpning, bara ett faktum. Av våra språkpartners har vi fått höra att västerläningar har stora näsor.
Givetvis längtar jag hem då och då. Stundtals väldigt mycket. Till vännerna, familjen och till Stockholms friska luft. Men också till Södertörn, att tentaplugga i biblan och åka nattbuss hem till Flempan. Allt det har också sin charm. Jag ser fram emot hösten, att få fortsätta mitt vanliga liv med plugg, jobb och engagemang. Men tills dess ska jag njuta av den här världen: Kom hit och hälsa på mig så ska jag visa var man köper godast stekta dumplings, var gubbarna spelar Mahjong på trottoarkanten och var man kan köpa fantastiskt jasminte. Du kommer inte bli besviken.
--------------------------------
Vi kom till Shanghai i slutet av augusti, då luftfuktugheten är som högst och värmen tryckande. Det första intrycket jag fick var alla dofter. Eller snarare kombinationen av doft och stank. Fantastisk mat blandas med sopor, sojakokta ägg och parfymer. Shanghai är kontrasternas stad, flådiga höghus i glas och guld blandas med fallfärdiga små gränder. Precis allt är annorlunda från Stockholm. Kulturkrocken var ögonblicklig, precis som min förälskelse i staden.
Sedan jag flyttade hit har jag många gånger brottats med mig själv. Jag älskar Kina och jag kan stundtals hata Kina. Efter tre år med historia- och sociologistudier på Södertörn är det svårt att helt plötsligt plugga språk. Det är ett så annorlunda sätt att tänka. Ingen analys, inga diskussioner, bara fakta och utantillkunskaper rakt upp och ner. Framförallt inga politiska diskussioner. De fåtal gånger något politiskt ämne kommit upp i klassrummet har läraren diskret uppmanat att "den diskussionen kanske vi kan ta efter lektionen". Då är det bara att gilla läget.
Som student i Kina har man det materiellt väldigt gott ställt. Studiemedlet är högre än en genomsnittlig medelklasslön, ett faktum som kan vara svårt att inse. Jag och mina två rumskompisar delar på en stor trea, har en städerska (en ayi) en gång i veckan och lagar väldigt sällan mat hemma. Istället äter vi ute. Tillvaron här är väldigt bekymmerslös. Vi brukar skoja om våra låtsasliv här i Lala-land.
Många människor vi möter är otroligt hjälpsamma och trevliga. De är rara och blir glada så fort en utlänning kan den minsta kinesiska frasen. "Åh, du pratar väldigt bra kinesiska!" säger taxichaufförerna så fort jag kan berätta att jag är från Sverige (Ruidian). Många människor är också brutalt ärliga. När jag går in i en klädaffär får jag ofta höra att jag är för stor. Det är absolut ingen förolämpning, bara ett faktum. Av våra språkpartners har vi fått höra att västerläningar har stora näsor.
Givetvis längtar jag hem då och då. Stundtals väldigt mycket. Till vännerna, familjen och till Stockholms friska luft. Men också till Södertörn, att tentaplugga i biblan och åka nattbuss hem till Flempan. Allt det har också sin charm. Jag ser fram emot hösten, att få fortsätta mitt vanliga liv med plugg, jobb och engagemang. Men tills dess ska jag njuta av den här världen: Kom hit och hälsa på mig så ska jag visa var man köper godast stekta dumplings, var gubbarna spelar Mahjong på trottoarkanten och var man kan köpa fantastiskt jasminte. Du kommer inte bli besviken.
Kommentarer
Trackback